Onsdag 15 maj - Kämpa kämpa kämpa kämp kämp kämp.

Den där gamla klyschan om att när du slutar leta efter kärleken så står han plötsligt bara där. Kan den appliceras på annat i livet än bara kärlek? Kan det i vissa fall kanske vara bättre att sluta kämpa så himla hårt? Men jag vet ju ingen annan strategi än just kämpa. Hjälp! 

Söndag 12 maj - Insikt.

Har jag behövt distraheras i helgen eller vad? Fortsätter det så här kommer jag snart kunna starta eget bageri, tapetsera väggarna med egenvirkade dekorationer och ha skrivit tio romaner.
Om yrseln bara ville ge med sig skulle jag snart också vara superfit. Det enda som får mig att känna någon form av glädje just nu är att springa tills jag inte orkar mer.

Söndagen började ändå ganska bra. Katten uttryckte sina åsikter om mina kläder genom att slänga dem i golvet och stampa på dem. Vi kom överens om att det skulle vara väl investerade pengar om en stor summa spenderades på en uppfräschning av min garderob. Tyvärr instämde inte maken. Frukost och hundra avsnitt av komediserier. Sedan tog det stopp. Den yttepyttekorta sträckan till affären räckte. Eller rättare sagt, den var för lång. Blir hängandes över kundkorgarna en stund efter det att jag kommit in i butiken. Har tur på vägen hem och en snäll spårvagnschaufför väntar in mig trots att jag inte kan springa.

Försöker göra saker resten av dagen. Vill inte tänka. Men en liten envis tanke har satt sig som den lilla syrsan i Mulan på min axel och upprepar om och om igen för mig det jag redan vet; jag vill ju egentligen något annat.

/K

Lördag 11 Maj - Total breakdown.

Tårarna som hållits inne i nästan sju timmar kan inte hållas tillbaka längre. Sju timmar måste för övrigt vara någon form av bisarrt personligt rekord. Jag hinner inte av spårvagnen. De börjar rinna sakta redan där och jag låtsas som ingenting. Bryr mig inte om att alla ser. 

I backen upp mot huset får jag kämpa för att hålla tillbaka gråtljuden. I trappuppgången går inte ens de att hålla tillbaka. Jag är så himla glad att jag inte möter någon för då skulle jag inte kunna ta ett steg till utan falla ihop i en liten hög mitt i trappan och skrikgråta tills stämbanden tar slut. Nu är det precis vad jag gör så fort jag kommer innanför dörren. Fast jag skriker i en kudde för att inte grannarna skall bli oroliga och ringa efter ambulans eller polis. Tänker att jag skall strax lugna mig, snart skall jag samla ihop mig, gå ut och springa, få kontroll över mig själv. Ett par timmar senare inser jag att det inte blir någon springtur. Eftersom jag har skrikit sönder halsen försöker jag äta en glass men nya tårar som rimligtvis inte borde finnas kommer emellan och glassen smälter. Till slut ringer jag maken och säger snälla älskling, snälla, jag måste få ta en av dina starka tabletter mot ryggont som du somnar av. Alternativet är att jag går till närmsta skumma torg och försöker få tag på något lugnande. Men eftersom jag är emot droger och inte vet hur man köper dem är det en riktigt usel idé. Tar en av makens tabletter istället och till slut blir jag tyst. Stirrar i taket tills jag slutligen somnar för att vakna till vid fyratiden på morgonen och skrikgråta igen. 

Så varför gråter jag då? För att jag blivit lovad något som jag sedan blivit lurad på. För att jag vet att jag har rätt men inget kan göra. För att jag vet att alla andra vet att jag är för bra för att bli behandlad så här. Och för att jag under ett år har kämpat, stått ut, lirkat och vikt mig dubbel. Inte för att passa in men för att få en grupp som jag vanligtvis skulle hålla mig borta ifrån att acceptera mig så att vi åtminstone kan arbeta tillsammans. Tänkt över varje handling för att inte förstöra allt jag byggt upp, för att inte skrämma dem eller få dem att känna sig underlägsna. För att när detta sedan händer inse att jag har misslyckats totalt. De frågar inte ens hur jag mår. Verkar tycka att jag ställer till besvär och att det är rätt åt mig. Det är inte det värsta men bland det värsta. 

Men mitt i allt detta finns något som jag var osäker på om jag hade i mig. Men det finns där. En känsla av att veta att jag har något att komma med. Att det inte slutar så här. Lagen kan inte göra något för mig men det finns andra medel för att slåss för min rätt. Inom lagens ramar. Jag är medveten om att jag behövs. Medveten om att jag kan ställa krav och på så sätt komma fram till en lösning. Krav som är helt rimliga och genomförbara. Jag kan stå upp för mig själv. Inte krypa tillbaka i min lilla håla och gråta för alltid, inte acceptera utan att på ett konstruktivt sätt leta efter en lösning. För några månader sedan skulle jag inte ha klarat det men det gör jag nu. Bara det liksom. 

/K

Blommorna i min uppväxtmiljö är av en särskild kaliber. Trots salt luft och näringsfattig jord i bergsskrevor växer de sig starka och vackra. Precis som de blommor som smitit ur krukorna utanför lägenheten och slagit rot i asfaltssprickorna. Och precis som jag. 

Måndag 1 april - Första april och Project run.

Första april ja. Kom igen GP, jag skrattar ihjäl mig!

Idag är också första dagen på Project run.

50 pund? Är inte det lite saftigt för en startavgift? Det var min tanke när anmälan registrerades för The British 10k run. Ah well, jag fyller bara 30 en gång och att få tillfälle till ett lopp i min bästaste favoritstad med finaste vännen och därefter fira min födelsedag med ännu fler fina vänner som jag inte träffat på år och dag, det kan nog vrara värt 50 pund.

Det visade sig att jag får en hel del för mina 50 pund. Förutom två tröjor, medalj och chiptidtagning ingick tydligen också onlinecoaching. Så himla kul! Bara till att ta tillfället i akt då. Första passet går alltså av stapeln idag. Morgonen har därför tillbringats med att konvertera miles till kilometer, plocka fram exempel på drills och googla vad 17 strides egentligen betyder. Tack youtube!

 

 

 

Jag har ju varit min egen coach sedan jag började springa och styrketräna för ett par år sedan. Nu skall det bli riktigt spännande att se vad jag kan uppnå med lite hjälp utifrån.

 

Finns friidrottbanan vid Rambergsvallen kvar förresten? Blir väl till att åka dit för att ta reda på det antar jag.

 

/K

Lördag 30 mars - Punkkycklingen och hur mycket socker skall det vara i toddyn?

Jobbar undan så fort jag kan och hinner precis upp till moster B för att måla ett av de sista äggen innan påsklunchen. Det får bli lila punkkycklingar i år. Lillebrors vän tror inte på att det kan sitta ett gäng vuxna kusiner och måla ägg. Såklart! På påskafton skall man måla ägg.

Skrattar så att jag nästan spricker under lunchen. Den här familjen har inga enorma materiella tillgångar att skryta med men vi står varandra nära och det ger mig känslan av att vara rikare än många andra.

Dags för årets stora fråga. Hur mycket socker skall det egentligen vara i toddyn? Ingen kan någonsin komma ihåg men på något vis blir det bra varje år ändå.

För sådan är min släkt. Det är oundvikligt att kaos utbryter. Utomstående undrar hur vi någonsin får saker gjorda. Ingen av oss är särskilt diskret. Men vi får saker gjorda. Och i slutändan blir allt alltid bra.

Återigen, glad påsk!

/K

Fredag 29 mars - Happy Loca

Känslan när jag iklädd pyjamas jobbar hemifrån på långfredagens morgon och beslutar mig för att ta en femminuterspaus för att tokdansa till Lady gaga. Bara för att upptäcka att knas-grannen beskådar det hela från sin balkong med en min som uttrycker att jag är det galnaste hon sett. Come on, lighten up!

Jag dansar vidare, glad påsk!

/K

Tisdag 26 mars - Inte tropiskt men nästan vår.

Det är inte tropisk värme. Det är inte fullständig avslappning. Men det är hemma.

Tillbaka till tidig promenad med radiodokumentärer i öronen. Tillbaka till jobb och träning. Planerar sommaren. Planerar framtiden och söker vidareutbildning. Tar tag.

/K