torsdagen den 20:e februari 2014

Torsdag 20 februari - Vad sa du att du heter nu igen?

Idag dör jag sjuktristessdöden. Förundras över att det redan är den 20:e februari. Får panik över årets semesterplanering.

Och skrattar av igenkänning åt först detta som ledde mig vidare till detta.

Som tjugoåring var jag innerligt trött på mitt urtråkiga namn som typ aaaaalllaaa andra i hela Sverige hette och inte var ett dugg unikt. Efter tre år i London och ungefär 344466435667544 rättelser då till och med människor som kände mig väl envisades med att uttala mitt namn fel samt inte mindre än fyra samtal till British gas för att få mitt efternamn rättstavat på gasräkningen kände jag mig inte fullt lika vanlig längre. Det kom också ett tillfälle då antalet gånger min husläkare kunde missta mig för en annan sjuårig patient fast jag knappast lät som en sjuåring i telefon översteg det komiska och bara blev knäppt. Sjuåringen i fråga hade visserligen samma initialer som jag och ett mycket mer brittiskt namn...

Så vid flytten hem till Sverige var det nästan skönt att vara lite tokvanlig igen och inte per automatik bokstavera mitt namn varje gång jag presenterade mig. Men inte tillräckligt skönt tydligen. För bara drygt två år senare såg jag det som självklart att ta makens efternamn när vi gifte oss. Ett namn som typ tio personer i hela Sverige har och som ingen människa kan stava till. Jag är nog knäpp.

/K

onsdagen den 19:e februari 2014

Onsdag 19 februari - Priset som måste betalas?

En liten reflektion efter att ha läst detta.

Jag minns inte om det var höst eller vår. Det var i alla fall inte sommar. Maken som då var pojkvännen och jag tog något att dricka på en pub innan ett biobesök. Jag hade på mig vad som då var min favoritoutfit. En kjol, tröja och mina svarta älsklingsstövlar.
Det låter kanske inte som något särskilt men designen var lite annorlunda, så lite stack jag ut. Jag har aldrig varit mycket för att se ut som alla andra. Dock hade jag aldrig tänkt på att outfiten i fråga skulle vara särskilt utmanande. Heller aldrig fått någon kommentar om att den skulle vara det.

Efter en stund gick jag till baren för att beställa en kaffe. Ett gäng medelålders män satt vid ett hörnbord. En av dem tittade på mig som om vi kände varandra hur väl som helst, synade mig uppifrån och ner och utbrast "ja men då slänger jag fram en madrass här så kör vi igång". I lagom högt tonläge för att halva frontrummet av puben skulle höra. Min reaktion? Jag ville gå upp i rök. Köpte min kaffe, skyndade därifrån. Tvekade att använda min favoritoutfit efter det och har sedan dess blivit allt mer grå och "anpassad" i min stil för att slippa få höra något liknande igen.

För den som väljer att se lite annorlunda ut får väl tåla lite kommentarer, det är väl priset man betalar?
Eller?

lördagen den 15:e februari 2014

Lördag 15 Februari - En dag hemma på Tjörn.

Dagar som blivit till månader har gått då jag tänkt åka ut. Åka hem. Idag blev det äntligen av. 

Farmor jublade i telefonen efter min fråga om det skulle passa med ett besök idag. Regnet vräkte ner längs hela E6:an men så fort jag närmade mig Skärhamn sprack molnen upp och solen tittade fram. Fram kom jag till det lilla röda tegelhuset där farmor hade dukat med tjörnkaka och kaffe. Precis som det skall vara. 

Sjalen som jag knåpade ihop i höstas överlämnades som present och gjorde stor succé. Och ledde in på samtalsämnet som jag velat fråga farmor om så länge nu. Hennes karriär. Hade min farmor blivit född bara några år senare, eller samtidigt som jag, vore hon en framgångsrik modedesigner nu. Hennes första arbete var som modist. Efter det har hon sytt allt ifrån fullständiga garderober till möbeldekorationer och lampskärmar. Det mesta efter att bara ha tittat på kreationen so inspirerat henne, alltså helt utan mönster. Tänk om jag hade haft så mycket som en gnutta av hennes talang!

Efter avklarat farmorsbesök och snabbt hunnit krama min faster som dök upp som en bonusöverraskning blev det en blixtvisit hos mina föräldrar. Innan bilen styrdes ut mot Rönnäng. Himlen var stålgrå och jag skymtade ett brusigt hav i samma färg under bilfärden. Detta skulle kunna vara mitt liv varje dag. Om jag bara hade kunnat samla mod till det. 

Väl i Rönnäng blev kontrasten stor mot att ha tillbringat förmiddagen med min snart nittopåriga farmor. Hemma hos P & N skulle det istället firas en nioåring och en ettårning. Jag möttes av ett hus fullt med barn, lek stoj och presentöppning. Det var egentligen släktkalas men det fanns en tid för några år sedan då jag kände mig som en i familjen och det känns underbart att veta att jag alltid är välkommen hemma hos P. Där finns inga konstiga inträdeskoder.  

Detta var mitt liv varje dag för några år sedan. Med fördelar och nackdelar.

Idag mindes jag bara fördelarna.

/K

tisdagen den 11:e februari 2014

Tisdag 11februari - Det blir åtminstone ljusare.

Det är en sådan där vecka då mycket inte går som jag vill. Jag grämer mig. Gråter till och med. Men det blir åtminstone ljusare ute. Det blir ljust medan jag promenerar till jobbet. Det är ljust i ett par minuter när jag lämnar kontoret. Snart kan jag ge mig ut i skogen på kvällarna igen. Snart.
Till dess att snart kommer får jag nöja mig med att hälsa på fåglarna vid dammen på helgerna. De bryr sig inte om hur jag presterar eller vad jag har på mig, tycker eller tänker ingenting. De välkomnar mig som jag är.

/K

söndagen den 9:e februari 2014

Söndag 9 februari - 457345678th time lucky eller mina första stickade sockar.

Så särskilt vackra vill jag nog inte påstå att de är. Men nog 17 fick jag ihop ett par stickade sockar till sist! Så himla stolt och glad är den här tjejen nu.

Till min hjälp hade jag boken Sticka steg för steg och den är verkligen GULD med tydliga bildbeskrivningar av minsta lilla maska. Fantastiskt för en rookie som mig. Alla jag talat med varnade för att det skulle bli klurigt när jag kom till hälen men det som jag självt upplevde som knixigast var faktiskt att få till en snygg början utan glipor.

Peppad av detta framsteg har jag nu beslutat att ge mig på benvärmare och beställa hem garn till de här kanonfina yogasockarna. Men först söndagskaffe och en liten tur till havet, mitt inre skriker efter att få andas saltvattendoft och känna skrovliga klippor under fötterna.
/K

lördagen den 8:e februari 2014

Lördag 8 februari - OS gör mig till sportnörd.

Jag vaknar megatidigt av mig själv. Kryper upp i makens famn. Han mumlar lite sömnigt, kramar mig och sover vidare. Tänk att vi efter 6,5 år fortfarande kan upptäcka nya saker om varandra!

Som till exempel igår när jag kom flygande in genom dörren efter jobbet ropandes högt "Äääälskliiiing, slå på tv:n, det är ju OS-inviiiigniiing!!!". Maken lyfter på huvudet med förvånad min och jag vet att han tänker "När 17 blev min fru intresserad av sport!?".

Nej, sportintresserad är jag vanligtvis inte. Men olympiska spelen har jag alltid älskat. Totalt ointresserade maken fick vackert snabbt utveckla ett intresse och titta på invigningen med sin fru.

Visst var det ett fint skådespel, verkligen. Och det är alltid roligt att se ländernas representanter tåga in. Men den här gången förtogs känslan lite. Vackert och välförberett i all ära men skönheten försvinner lite i skuggan av de stackars människor som utnyttjats som slavar för att bygga arenorna. Samt att jag inte kunde låta bli att undra ifall någon skulle börja vifta med en regnbågsflagga och vad arrangörerna i så fall skulle ta sig till och hur underbart det hade varit.

Nej, detta OS är inte desto mindre spännande när det gäller tävlingarna men hade gärna fått äga rum någon annanstans. Å andra sidan är väl en del av spelens syfte att öppna upp mellan länder och främja respekt mellan alla "sorters" (ursäkta, dåligt ordval - men jag vet inte hur min poäng skall komma fram annars) människor så jag hoppas ändå att spelen kan leda till något gott i längden.

Lördag och dagen inleds med snowboard men höjdpunkten kommer först ikväll - konståkningsmaraton, I love!!

/K

torsdagen den 6:e februari 2014

Torsdag 6 februari - Obekväm arbetstid?

Efter min examen för snart två år sedan har jag levt som kontorsråtta. Har dock insett att det inte passar mig. Jo, det är guld att vara ledig varje helg och röda dagar. Men det blir så himla lite kvar av alla de andra dagarna. Särskilt på vintern när mörkret tar upp större delen av dygnet.

Tänk att istället jobba lite längre men inte lika ofta. Att vara ledig en onsdag klockan 10:30. Att hinna något annat än att tvätta och städa utan att just tvätt och städ hamnar ljusår efter. Vad är egentligen obekväm arbetstid?

Det finns ett jobb i mina tankar som skulle passa alldeles perfekt men just nu är ganska otillgängligt. Och åtminstone en person i familjen behöver just nu ha kontorsråttatider för att synka med många samhällsfunktioner som bygger på just det.

Men är det inte underligt hur olika vi kan vara? Det "bekväma" skaver lite på just mig.

/K